Okej, så idag åkte barnen tidigt eftersom Harry har simning som tydligen börjar tidigare och Caroline äter frukost hos en kompis, detta innebar att jag, förutom att gå upp en kvart tidigare (inte så hemskt farligt) måste stressa runt som en huvudlös höna, jag brukar annars vara den enda som är relativt lugn på mornarna.... Underlättar dock att Caroline inte har frukost, men inte avsevärt.
Sen åkte jag tillsammans med Sally (min tyska au pair vän som också bor här i Chiswick), till skolan där mina yngsta och barnen hon ser efter går. Hennes är dock så små (tvillingar på 3), så de börjar först halv 1. Så eftersom jag ska åka och hämta barnen för första gången imorgon så fick jag åka med henne dit. Det tog bara en halvtimma lite drygt och sen satte vi oss på Starbucks och pratade. När vi suttit där ett tag så sätter det sig en man mellan 40 och 50 vid bordet brevid och ger en snabb kommentar om vädret, vi nickar och ler och fortsätter sedan vårat samtal. Det dröjer kanske två -tre minuter, så börjar han prata med oss igen, den här gången frågar han vart vi är ifrån, han missuppfattar och tror att vi båda är tyskar och tycker det är väldigt roligt att vi pratar engelska med varandra. Han berömmer även vår Engleska och påstår att han inte alls förstod att vi var från något annat land utan att han trodde att vi var från en annan del av England... Vi pratar på ett tag, om ja, allt från vart vi vill resa, till filmer, till sporter. Då jag börjar prata om Sverige och Hockey verkar han fatta att jag inte är ifrån Tyskland, men så frågar han något om Schweiz, varpå jag igen berättar att det var Sweden, not Switzerland.
jaja, sen börjar han prata om WW II och hur tyskar uppfattar det, och när han var i Berlin verkade det inte vara som något man ville glömma utan allt tycktes handla om det. Min vän gjorde sitt bästa att förklara att man vill inte glömma, man vill minnas för att på så vis undvika att något sådant någonsin händer igen, och dessutom, vad tjänar det att sopa det under mattan, alla känner till det och vi gör bättre i att lära från det. Han tycks inte riktigt förstå och vräker sedan ur sig den underbara kommentaren "It could never happen here in England"... Ja, jag kan ju inte låta bli utan försöker förklara att det kan hända närsomhelst igen och hur grupppsykologin fungerar och det enda man kan göra är att vara på sin vakt och vara medveten om fenomenet, men han vägrade fatta... Det bästa var att han sen klämde ur sig att "they all come from Poland etc and steal our jobs"... Smartass....
Vi börjde då känna oss lite obekväma men när vi var på väg att röra på oss så frågar han om vi vill ha mer kaffe och när vi tackade nej till det, så ville han ta med oss till Kew Gardens... Nej, tack sa vi och reste oss och gick ungefär... skum typ. Jag har lärt mig här att inte ha något emot när folk pratar med en, man kan lära sig mycket och oftast är det trevliga, om än något ensamma typer som pratar med en! Men han kändes lätt creepy och Sally höll med...
Så vi åkte hem, jag satte mig och tittade lite på Glee och så kom barnen hem. Sen har jag jobbat, åt en god middag med de vuxna ikväll (mamman är lika trött på chicken and olives som mig), så hon gjorde rostade grönsaker, kyckling och en creme fraiche sås med vitt vin och timjan från trädgården! Urgott och smakrikt och så trevligt med ordentlig sås! Så tummen upp till henne idag!
Nu ska jag lägga mig i tid, imorgon kommer jag inte ha tid att tupplura eftersom jag ska träffa en annan au pair från Tyskland vid Chiswick House imorgon, vi ska promenera lite och ta en fika. Sen ska jag som sagt hämta barnen och däremellan käka lunch. Sen åker familjen imorgon eftermiddag/kväll och jag får huset för mig själv! Jippie!
Love
Michaela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar